Törst, Hunger, Sanningar & Känslor
Det finns en törst som är omöjlig att släcka. Det finns en hunger som aldrig går att mätta. Det finns begär, det finns så mycket, som tar energi, som man hela tiden funderar hur kan jag komma åt det jag begär? Såna begär tar energi, mycket energi. Energi som man borde lägga på annat.
Det finns sanningar. Det finns sanningar som inte innehåller allt. Det finns vita lögner och rena lögner.
Det finns tid och rum.
Det finns makt att ge en förändring.
Det finns beslutsamhet.
Det finns något jag måste göra mig av med.
Det finns någonting som är törsten, som är hungern. Det finns någonting som stjäl energi. Något som tar tid och rum, men som sällan innehåller hela sanningen. Det finns någon som har makt att ge en förändring, som har makt att göra sig av med det jag måste göra mig av med.
Det någonting är bloggen. Den någon är jag. Bloggen har blivit som en dagbok som jag låter andra läsa. Som jag vill att andra ska läsa. Ju fler desto bättre. Men de sakerna som jag egentligen vill bevara och ha som minnen om tio år, de minnena som är hela sanningen, kan jag sällan skriva här. Så mycket som skedde för så kort tid sen, som jag inte kunde skriva här, som börjar blekna och försvinna.
Jag tänker sluta blogga. Jag tänker ta en paus och känna efter om den bara är ett beroende eller om den faktiskt ger mig något positivt också. Jag vet att många vill läsa, jag vill att många ska läsa. Men jag vill inte vara beroende av något där jag ändå inte kan ge hela sanningen, där jag inte kan ge mig själv till hundra procent.
Börjar jag blogga igen, blir det förmodligen anonymt. Jag vill kunna skriva att jag blivit tokkär, att jag blivit förbannad på en vän. Jag vill kunna skriva om känslor och inte bara händelser. Även om något händer mig så är det min känsla som formar minnet och formar mig. Och vad är då meningen att bara skriva om händelsen?
