Ångest, cv, brev, kameror. Ångest.

Ibland, ibland så där några sekunder av ens liv, så känns det som om man gör allting rätt. Så knns det inte nu. Men nästan i alla fall. Men bara nästan. Jag har sökt jobb nu. Ja det har jag och mitt hjärta (eller något annat inom mig kanske) är så nervöst så hela jag skakar inombords. Jag har skrivit CV, eller rättare sagt fixat till och kompletterat, och personligt brev. För första gången på länge känenr jag mig faktiskt nästan vuxen. Och alla bara springer omkring och tjatar om att jag är så vuxen så... Jaja. Jag tror jag tog me det i det personliga brevet. Att folk tycker jag är vuxen alltså. Hopaps det. För det måste ju vara en merit, eller hur?
Niklas är iväg i stan, hos nån psykgumma eller nåt, som han uttrycker det. Och jag sitter här hemma och har beslutsamhetsångest och ångest över massa saker som jag inte ens vet vad det är... Jag vill ha kvar min kamera när jag köpt en ny, men känner jag mig själv kommer jag inte använda den. Den är ju inte lika bra som den jag kommer köpa. Men i och för sig så är ju den där vikbara skärmen rätt bra. Lena sms:ade idag om att hon ville köpa den. Så jag får se. Niklas vill ju också ha den. Läs: han vill låna den gratis. Men jag vet som inte, jag är ju som de flesta vet lite smått hång. Eller som norrlänningar säger: Hagalen. Men det är ju som min första kamera. Separationsångest. Jag tror inte ens att jag någonsin kommer att få ihop pengar till den där jävla kameran. Och när jag väl får det så komemr den inte finnas någonstans att köpa. Som det är nu finns den på två ställen. TVÅ YNKA STÄLLEN. Och bara för det ska de ställena få lite gratisreklam: cyberphoto & rockmain. Så man får väl se. Men det komemr förhoppningsvis bli en Nikon D50. Det är i alla fall den jag är mest inne på nu.