Orkeslös eller beslutsångest?

Ida g känner jag mig riktigt, riktigt rastlös... Jag vet vad jag vill göra men ändå så... orkar jag inte, det känns för jobbigt. "Tänk om det inte blir bra då?"-, "Tänk om jag inte lyckas"-tankarna leder till "Jag-orkar inte misslyckas"-tankarna. Jag vill fota mina smycken, jag vill starta upp en webbtidning, jag vill bli klar med min hemsida, jag vill plugga tyska, jag vill plugga matte och svenska också, jag vill fota mina vissna blommor, jag vill så mkt!

Jag vill städa mitt rum och så vill jag diska, jag vill fixa fint i hallen och så vill jag fixa på toaletten. Det är så dumtdumtdumt, att vi har hårde betongväggar här som vi inte kan borra i. Jättedumt är det, verkligen. Ett under att vi fick upp både handdukshängaren och toarulleshängaren igår. Jag vill fixa ett skoställ, jag villl fixa nånstans att göra av mina smycken. Jag vill dammsuga och diska. Jag vill städa bort från min fotohörna så man kommer till där. Åhhh... jag villvillvill.

Såg förresten några avsnitt av Women's Murder Club igår. Kollar ni inte på det så gör det! Det är något med den här serien som gör den annorlunda jämfört med alla CSI-serierna. Kanske just det att det är fyra tjejer som hjälps åt. Kanske just det att Lindsey Boxers ex-man är chef över henne, kanske alltihop. Men någonting är det som gör den speciell. Kanske just det faktum att man satt fyra kvinnor i centrum, utan att någon av dom har någon superhjälte-kraft. Ingen av dom är chefen, ingen av dom är bäst på det dom gör. Utan alla är helt vanliga och tillsammans blir dom bra, för alla bidrar med någonting! Så är det nog... Alla bidrar med någonting och allting bidrar till en grymt bra serie!