Jag och min faster

Det spelar ingen roll vad jag o min faster dillar om när vi chattar. Jag blir ändå så lugn. Nästan så lugn så man börjar gråta. Fast denna gången fanns det ju faktiskt nåt att fälla en tår över men i alla fall. Jag blir liksom helt kolugn, och det känns som att allting bara kommer lösa sig *poff* typ. Snart ska jag få träffa både henne och Veronica för den delen! Om en månad typ. Sen åken Veronica-lyckosten till Malta. I tre veckor. Men jag är inte avundsjuk, jag ska ju till Gotland!