Årstidsfunderingar

Trots att jag inte är något större fan av sommaren så saknar jag alla glada stunder, som när jag fotade Annika till exempel. Det var kul att göra det och det var väldigt kul att se alla fotona sen, trots att hälften blev misslyckade historiskt sett. Men egentligen så gillar jag nog hösten & vintern bättre. De årstiderna är... inte så varma, jag hatar verkligen att det är kallat och blåsigt när det ska vara varmt och skönt. Men sen när det väl blir varmt då blir det så äckligt och klibbigt varmt. Nä tacka vet jag hösten, sensommaren kan väl gå an också. Men hösten, alla färger och djur och all vacker natur. Att kunna vara vacker när man sparar in sina resurser och bara väntar på att få sova, ligga och vila en stund eller rent av dö för evigt är få förunnat. Men denna vackra höst den är så ljuv så underbar. Vackrare än snövit. Sen kommer snön med sina mjuka underbara unika snöflingor och gör allt vitt och glimrande. Tänk att något så kallt kan vara så underbart. Allt vatten som fryser och alla växter som blir alldeles vackra. Helt unikt vackert är det.
Först hösten med alla sina färger och allt liv och sen plötsligt så är allt stilla, så tyst, så vackert. Man vågar knappt andas av rädsla att förödmjuka detta vinterlandskap. Plötsligt så far man till liv och bara tjuter av glädje att få vara med om något så här vackert. Man tappar andan, man gråter, man skrattar, man är allt, man lever, man är en del av allt här. Man får leva tillsammans med världen, som en del av den i några få minuter innan man inser att man själv inte är alls lika unik som snöflingorna, som iskristallerna. Det gör faktiskt inte mig något att jag inte är det. För jag får njuta, jag får drömma och jag får längta efter att än en gång få visa världen att jag lever genom naturen.