En liten chock

Respons tack. R-E-S-P-O-N-S. Nu please. Ge mig. Jag ska lägga fram lite om personerna, om handlingen osv... Ni vet.

Alltså egentligen. Varför har man inget mellansteg mellan ungdomsböcker och vuxenböcker? Nu har jag levt som en vuxen, själv i egen lägenhet med ica-kort och rubbet. Och jag börjar bli vuxen. Eller jag har börjat bli det ganska länge. Jag har fastnat i det där jävla nästan-vuxen-träsket. Att handla med ica-kort känns knäppt. Bankärenden ännu värre. Men man kan väl ändå inte bara ta dagen som den kommer? Fjanta runt och hoppas på att den stora drömprinsen kommer imorgon? Nämen ärligt. Jag vill vara vuxen, problemet är bara att det är nio månader kvar tills jag blir vuxen. Och det märks ju. Här sitter jag 0226 med ett jävla skolarbete. Som jag vill göra. Ni ser nästan-vuxen-träsket. Farligt, hamna aldrig där. Det är för frustrerande. Men nu var det den här boken jag skulle prata om. "En liten chock" av Johanna Lindbäck. En helt vanlig jävla ungdomsbok med annorlunda slut. Usch, vad jag svär märker jag. men det är det man gör i nästan-vuxen-träsket. Det är som nån fyrtioårskris eller nåt. Men i alla fall, skoluppgiften började med att jag läste en vuxenbok och skulle börja göra uppgiften. UNGDOMSROMAN riktigt skrek texten ut. Tillbaka till biblioteket. inget där. Hem till pojkvännens farsa, inget där. In till stan. Sämsta ungdomsboksutbudet jag nånsin sett på ett stadsbibliotek men skit samma, hittade en bok där som jag inte hade läst i alla fall. Började läsa den och förhoppningarna svalnade. Ett tag hoppades jag på att förhoppningarna skulle kyla ner världsklimatet lite men så hemskt blev det inte. Den blev bättre, boken handlade ju om en kille. En kille, wow. Som inte är kär i snyggaste tjejen i klassen. Eller jo, kanske lite. Men det var vikarien som lockade. Och sen var det samma visa som vanligt. Svarar hon på mejlet? Eller inte? Beviken. Glad. Jippi. Inte det nähe. Killen har förlorat morsan sin och farsan är en amerikansk snubbe som älskar tjejer. Du vet hur boken slutar redan nu vah? Fast den här gången tänker jag be dig tänka om. I alla fall om du svarar ja. För när jag bara hade sista femtedelen kvar, då var jag lika fast i den som jag brukar vara. Helt klart en annorlunda och läsvärd bok. I alla fall om du inte läst alla andra böcker på hyllorna. Då känns större delen av boken som ett plagiat i ny form. Fast slutet var som sagt annorlunda. Värt att vänta på. Kontentan av detta blir att jag härmed avslutar min ungdomsbokstid med en bok. För jag har inte riktigt bestämt mig vad jag tycker om den. Men jag tror att jag tänker rekommendera den till någon. Men vem det vet jag inte. Rekommendera den till dig själv om det känns bra. För den var värd de där timmarna jag la ner på att läsa den, det är jag överens med mitt inre om.