Om glasögon

Idag så vaknade jag av en knäpp tanke "Klänningen är klar! Balen nästa! Skyndaskyndaskynda!" hörde jag i mitt huvud. Och nån ringklocka. Mobilen givetvis, upp och hoppa och stänga av den eller nåt och gå o lägga sig igen. Planen att komma upp klockan nio sprack samtidigt som baltanken försvann. Klockan elva plingade nån på dörren. Och med "vad-i-helvete-vågar-störa-min-sömn"-tanken i huvet ropar jag nåt i stil med att vi kommer o öppnar dörrjäveln. Och knuffar upp Niklas. För näe, inget ska få störa min sömn. Och så hör man ett glatt gabbi-hej. Jahapp, det var den sömnen det tänker jag glatt och är överlycklig för att vi fått besök.

Så på med kläderna då och ut i hallen o säga hej. Och vad möter jag? En suddig Gabbi. Och jag torkar ögonen från morronkladd men det blir inte ett dugg bättre. Så jag står kvar och pratar och väntar på att det ska gå över. Tills sist får jag säga att jag måste hämta glasögonen.

Åh, vad jag hatar att behöva ha glasögonen. Och bara ibland, ibland har jag perioder då jag måste ha dom hela tiden. Men idag så¨verkar det som om jag kan lägga undan dom lagom till halvfyra då vi ska fika på Café Humlan. Trevligt. Men antingen så vill jag ah ett par glasögon jag kan ha hela tiden, eller att jag aldrig behöver det. Paniken som man känner när någon/något är suddigt och man behöver glasögonen och inte har dom med sig är hemsk. Hellre stresstankar på morronen för att man inte hinner till balen i tid. Hellre det. Varje morgon. mycket hellre.