Läskigt dåligt minne

Det är något läskigt med personer som har dåligt minne. Nu menar jag inte de som glömmer bort tvätt-tiden utan glömmer bort den tid vi lever i. Dåligt närminne, demens kanske man ska säga. Människor som inte minns frågan de ställde nyss, och svaret de fick. Som ställer frågan om igen och igen. Människor som ger barnbarnet den döda dotterns namn. Inte en gång av misstag, utan igen, och igen.

Jag tycker synd om dom, samtidigt som det känns jobbigt att vistas runt dom, man vet aldrig hur man ska svara, hur man ska förstå. Man vet bara att omgivningen lider av det och kanske att personen själv lider av det. Men ändå, tanken på att jag en dag kommer att vara likadan. Att jag kommer minnas det som hände för flera år sedan kristallklart, men frågan om varför någon packar väskan aldrig kommer bli besvarad. Elelr rättare sagt, jag kommer aldrig komma ihåg svaret.

Det är det som är det läskiga i den här situationen, hur skulle jag vilja bli behandlad om det var jag? Hur kommer jag vilja bli behandlad när det blir jag. För jag tror inte att jag kommer bli en av de här människorna som har kristallklart minne fram till sista sucken. Jag kommer säkert bli den där virriga damen som aldrig kommer ihåg svaren på sina frågor.