Besök även min hemsida: synvinklar.se
Där finns priser för fotografering och portfolio med mina bästa bilder.

fredag, mars 28, 2008

Vikten av min vikt

Insett att det mesta jag skriver om nu är min vikt. Och ja, "vikten" alltså träning & mat, är väl det en stor del av min vardag kretsar runt nu. T.ex. så ställer jag mig på vågen varje morgon innan jag äter ngt. Motivation kallar jag det, har jag gått ner då blir jag glad och får motivation, har jag gått upp blir jag sur och får motivation. Typ så är det. Och måttbandet ska letas fram, så jag vet hur många centimeter jag loosat kring midjan. För det är en del, det ser jag. Och mina ben har blivit smalare, det ser jag definitivt. Och snart har jag, som totalvägrat havregrynsgröt sen nio-tio-årsåldern ätit havregrynsgröt varenda morgon i flera veckor. Och ja, magen är totalkass pga det, menmen, jag orkar mycket mera och är mycket gladare och jag känner mig vackrare än någonsin!

För er som inte riktigt vet min bakgrundshistoria så skriver jag detta.
På högstadiet så hade vi första månaden och sista månaden på varje läsår en "tävling", eller test kanske är ett bättre ord. Då man skulle springa en runda som var 3,2 km lång. Eller ja, man skulle ta sig runt den på tid. Och det fanns dom som gjorde det på en kvart-tjugo minuter, det var väl medeltiden skulle jag tro. Jag klarade inte av att springa den alls, jag gick hela vägen och det to ca 40 minuter.
Envis som jag är så bestämde jag mig för att det här kan jag. Och hemmavid så finns en sträcka som är på lite mindre än 1 mil, eller ja 1 mil räknade jag det som. Hemmifrån dörren bort till asfalten i slutet på rundan och hem igen var ca 1 mil. Och jag bestämde mig för att klara det, springa/jogga hela vägen. Jag var ute o sprang 500 m på morronen, innan frukost, sen hade jag aktiviteter varenda dag efter skolan, och sen sprang jag hela långa rundan på kvällen. Mamma och pappa påpekade nån gång för mig att det inte var bra att springa varje dag, men det struntade jag i. Sen klarade jag att springa halva sträckan, bort till asfalten alltså, utan att stanna, på under 40 minuter. Det var lycka, det. Sen efter en eller två veckors träning till så klarade jag hela sträckan, hela milen under 40 minuter. Utan att stanna.
Jag åt precis som jag gjort innan jag började springa med undantaget att jag slutade med godis och glass också. Till slut, i mitten på november var det här, efter ca två och en halv månads träning, så var det utvecklingssamtal i skolan, och ja allt gick ju bra för mig och sådär (självklart...). Dagen efter säger en kompis till mig att hennes föräldrar reagerat på att jag var så smal. Ja självklart satt ju kläderna bättre och snyggare... Och ett par veckor senare blev det kallt och jag gillar inte att springa ute när det är kallt...

Men en sak är säker, hade inte min kompis sagt det till mig, så hade jag aldrig insett faran med det jag höll på med och jag skulle fortsatt springa på vintern ändå, trots att jag inte gillar det. Jag var ute några gånger det var jag, men jag insåg hur nära jag hade varit att få en ätstörning, för jag har aldrig gillat mat, så jag åt väldigt lite mat, både till frukost, lunch och middag. Så snälla, om ni har en/flera kompis/-ar som beter sig på liknande sett: Imorgon kan det vara för sent att påtala det för dom, då är dom kanske redan fast!

Men det som hände mig under den här terminen har satt djupa spår i mig ändå. Varenda gång jag ställer mig på vågen. Varenda gång jag funderar på ett nyttigare alternativ. Varenda gång jag låter bli att äta godis. Varenda gång jag tränar. Varenda gång så tänker jag, är jag hälsosam? Mår jag bra av detta? Är jag på väg att falla tillbaka? Och detta har fått mig att gå upp alla kilona plus lika många till, många gånger. För jag har aldrig varit smal, förutom den gången i åttan. Och jag har oftast behövt bli av med ett eller två kilo för hälsans skull, men jag har blivit så rädd, varje gång jag försökt, så jag har inte vågat, jag har gått upp dubbelt så mkt som jag gått ner. Och från att, egentligen, haft en hyffsat hälsosam vikt på kanske 50-52 kg då i åttan, så har jag legat 16 kg över det. Jag vill inte ner till 50 kg igen. Men 55 är mitt mål. Och jag tänker ta mig dit. Jag tänker inte falla tillbaka.

Jag vill poängtera att detta inte har något med BMI:et att göra, för enligt det så har jag en väldigt bra vikt. Utan det har med min kropsform att göra. Jag ligger gärna på 65 kg. Så länge det är tio kg muskler, och inte fett. Jag hade gärna haft kvar den vikten jg har idag, med eller utan fett, om det var jämt fördelat över hela kroppen. Men så är det inte idag. Mina ben är skitsnygga, mina armar är skitsnygga, men allt däremellan är inte skitsnyggt. Nu när jag ahr tappat ett par kilo ser jag kanske inte gravid ut längre, men jag vill inte ha massa fett på magen, som senare kan bli farligt. Som är farligt redan nu. Jag går ner för hälsans skull, inte för någon annans skull. Och dessutom, så är det inte farligt att äta hälsosamt och träna. För det är därför jag har gått ner i vikt, för att jag bytat livsstil till ett mycket mer hälsosamt alternativ.

2 kommentarer:

f sa...

Det var fyra år sedan du gick i åttan. Man ska inte väga typ lika mycket som man gjorde när man var yngre. Om du gör det för att vara hälsosam och må bra så antar jag att då har du redan nått ditt mål? Farligt tror jag inte att det är. Sen antar jag att du vet att man inte kan ta bort vikt "punktvis",så dina ben och armar kommer du inte vara nöjd med när du är nöjd med magen. Alla människor blir olika.

Minna Nilsson sa...

mina armar och ben inte kommer se likadana ut, men just nu består dom inte av så mkt muskler så jag får väl se hur det blir. Jag vet att det inte går att punktträna kroppen, men jag vill trivas med mig själv. Jag är bara två cm längre än jag var i åttan, så jo det skulle vara möjligt faktiskt. Men som sagt, 50 kg är inte mitt mål.