Besök även min hemsida: synvinklar.se
Där finns priser för fotografering och portfolio med mina bästa bilder.

torsdag, juni 12, 2008

Nu. Är. Det. Spontant.

Nu ska ni få ett spontant inlägg. Sådana här spontana inlägg gör jag sällan, så jag inte ens läser igenom det först när det är så här långt. Men så här är det. Och även om denna sidan aldrig syns av mig, så har den lett till att jag är här, idag. Utan dessa två pojkar skulle jag inte sitta i Piteå idag. Jag vet inte var. Men deras handlingar och mina (en del dumma, andra smarta) handlingar gör att jag är här idag. Eller egentligen är det väl tre pojkars bedrift, men den sista vägrar jag ägna en tanke åt, honom har jag inte förlåtit än.

Det finns två pojkar som berört mig nåt enormt. Som lämnat avtryck i mitt hjärta, i min hjärna. Jag flydde från allting i Skåne, alla kan jag glömma bort, utom de här två pojkarna. Det är precis som att det hittade nyckeln till mig hjärta och lagt en del av dom själva där i.

Jag är inte kär i dom, eller förälskad. Det är inga såna känslor som finns där. Det är bara en känsla av saknad. Jag saknar att inte ha dom i mitt liv helt enkelt. Två stycken pain in the ass. Självklart. Jag var också sån så då fick jag ju hänga med dom som är såna så dom stod ut med mig.

Förr så kom jag mycket bättre överens med pojkar. Tjejerna förstod väl inte riktigt min humor kanske. Det gjorde inte killarna heller ibland, men oftare än tjejerna. De här två pojkarna tillförde så mycket till mitt liv för att jag faktiskt skulle tycka om mig själv. För att jag skulle växa upp och bli mer mogen. Det går inte att förklara hur mycket jag är skyldig dom för att enbart funnits i mitt liv.

Jag har ingen aning om vad dom gör idag. Den ena tog antagligen studenten nu, den andra har sommarlov i väntan på tredje gymnasieåret. Den ena håller antagligen på med datorer, eller försöker hitta ett jobb där han kan hålla på med datorer. Den andra vet jag håller på med friidrott. Bryr dom sig ens om att jag tänker på dom? Tänker dom på mig någon gång? Har jag funnits i deras liv såsom dom funnits i mitt?

Det finns så många frågor jag vill ställa, så mycket jag vill berätta för dom om sånt som blev fel sist vi sågs. Men mest av allt så vill jag faktiskt lyssna. På hur deras liv har varit. På vilka mål dom har uppnått, om de är ens hälften så lyckliga som jag vill att dom ska vara.

Så mycket som jag bryr mig om dessa två pojkar, har jag aldrig brytt mig om någon. Det är inte så att jag tänker på dom dag och natt, men de finns där i bakgrunden, närhelst ensamheten smyger sig på. När det pratas om själsfränder. När man läser kärlek om vänskap mellan två personer som är så stark, så stark. Då finns tankarna där.

Om en och en halv månad åker jag till Skåne. Den enas telefonnummer kan jag i huvudet. Den andras hus står och gapar tomt och ryktena säger att han inte ens bor med sina föräldrar längre. Men ändå. Jag vill ta kontakt med dom. En fika, eller vad som helst. För att lyssna till dom. Men viktigast av allt. Att se att de lever. Hur dom mår.

För dessa pojkar har tagit upp så stor del av mitt liv. Av min tankeverksamhet under den tiden jag känt dom. Och jag känner att de är värda mer uppmärksamhet från min sida. Men jag vill inte fantisera längre om hur dom har det. Om dom tänker på mig, om dom saknat mig. Men jag vill inte ringa dom och sedan få veta att de aldrig mer vill höra av mig. Då är fantasivärlden bättre.

1 kommentar:

f sa...

gör det, det kan ju alltid vara roligt =) Men tänk på att risken för att de kanske inte längre är som minnena säger finns. Så det kan ju bli ett möte på gott och ont så att säga.