Efter en egen undersökning.
Detta är bakgrunden till experimentet: Jag for in till staden Piteå för att köpa nya Harry Potter boken, vilket gick åt *piiiip* så därför gick jag tillbaka till busstationen (klockan är nu nästan 1730), och när jag kommer till busstationen så går ju bussen så klart. Så... nu börjar experimentet:
Först så kollar jag när nästa buss går, vilket är om två (*piiiiip*) timmar. Först pratar jag klart med Niklas och beklagar mig över min otur, men sedan rycker jag upp mig och tänker "jag kan ju i alla fall kolla på Kvantum, eller ICA Kvantum som man säger här uppe." Sen går jag dit, vilket tar ungefär en kvart. Jepp, jag tog tiden. Sedan kommer man fram dit, och hittar bokhyllan och ser att dom hade Harry Potter 6. Hoppet tänds! Sedan, frågar jag personalen och får det intelligenta svaret (något sammanfattat här i texten) efter ungefär 5 minuter: "Jo vi hade boken i morse, men den är slutsåld. Det finns tydligen fler på lagret som inte ser likadana ut, men vi får inte sälja dom som finns på lagret eftersom det inte är någon som kan plocka fram fler exemplar." Sen började jag typ nästan gråta, tårarna började rinna i alla fall, så då stod jag och tokstirrade på tidningshyllan tills tårarna försvann. Och sedan gick jag tillbaka mot busstationen, nu är klockan ungefär kvart över sex.
Då tänkte jag att kanske den där ica-butiken på väg till DollarStore hade boken, så jag började traksa dit, men stannade på Shell för att köpa en glass, och sen kom jag på att jag var lat, vilket betyder att jag inte orkar gå ända till den där ica-butiken som ligger på vägen mot DollarStore. Så därför gick jag en liten runda halvvägs rutn busstationen samtidigt som jag käkade på min Magnum White som jag köpt för 15 kronor på Shell. På min runda som gick halvvägs runt busstationen så tittade jag på blommorna, men bestämde mig för att jag inte orkade ta fram kameran för att fotografera dom (Det är nu ni ska tänka "har hon blivit sjuk som inte fotograferar blommorna!?"). Och sen gick jag balansgång på trottoarkanten för att sedab fortsätta gå balansgång på några parkeringsavdelare i betong (eller vad dom nu är bra för). Sedan, när jag gjort det. DÅ plockade jag fram kameran, för då fick jag en sådan där supersnilleidé (som jag hoppas blir bra). Och höll på att fota, samtidigt som massa folk kollade konstigt på mig eftersom jag enligt dom betedde mig onormalt och pratade för mig själv. I själva verket så pratade jag med kameran (men herregud, då är man ju knäpp!) för att jag hade inte papper och penna så jag kunde inte skriva ner den superbraiga texten som jag kommit på. Sen fotade jag lite till.
Efter det så såg jag att min kjol hade fått vita fläckar och insåg att det var hemskt. Vita fläckar på en svart kjol, det är fan värre än svarta fläckar på vit kjol. För svarta fläckar på en vit kjol det kan man få genom att gå emot någonting eller att gå emot någon som ger en svarta fläckar. Men vita fläckar på en svart kjol, det kan bara betyda två saker: Antingen har man spillt något, eller så har man fått fågelskit på kjolen. Och vilket av det är mest troligt? Jo att man har drällt. Så därför var jag tvungen att använda en femma för att kunna komma in på toaletten och tvätta av kjolen, för sedan såg den som ny ut. Och när jag kom ut från byggnaden (busstationshuset) som toaletten låg i, så kom det en gumma (äldre dam) med en röd cykel förbi. Och hon frågade mig var man kunde köpa gräsklipparbensin, och hur *pip* ska jag kunna veta det? Men hon trodde tydligen att jag ägde en gräsklippare, så det var därför hon frågade.
Sedan gjorde jag... hm.. vad gjorde jag då? Men klockan var typ 1903 och jag satte mig nog och väntade på bussen då. Ja just det! Jag tog av mig skorna (som jag fått skoskav av) och inspekterade först den högra fotens blåsor (som inte existerade) och sedan den vänstra fotens blåsor varav en stor blåsa existerade i allra högsta grad, och eftersom jag hade så grymt tråkigt och hade plåstertejepen med mig så kunde jag - så klart - inte låta bli att riva upp den. Och sen stoppade jag massa, massa tejp på tån. Och tog på mig skon. Sedan tog jag av mig högerskon igen. Och strumpan. För att tejpa lite där också eftersom jag - fortfarande - hade så *piiiiiiiip* tråkigt. Sen var klockan typ 13 över 19 och jag tog fram mobilen för att sms:a Angelica. Så här löd sms:et: (typ) "När ska vi träffas så du kan få din ödla?". Sen pillade jag upp såret på vänster ringfinger och sedan ringde jag Niklas för att fråga om jag fick låna hans cykel o sykla hem på. Och det fick jag ju så klart. Nu är den här bloggen snart slut för nu är klockan 1920. Sen kom bussen, jag vet inte riktigt vad jag gjorde där emellan men bussen kom i alla fall. Och efter lite nästan-gråt och hundögon och tårarna-kommer-vilken-sekund-som-helst-röst så satt jag äntligen på bussen och var livrädd att jag skulle missa hållplatsen.
Sen var jag ÄNTLIGEN hos min, min, min, min Niklas!
minna gullgull, vi måste komma och vara med er efter skolan ngon dag ;]"